|
 Som ett litet smakprov från en av delkurserna publicerar vi här ett referat från ett publicerat föredrag av Piero Coda (f. 1955), professor i teologi vid Lateranuniversitetet och rektor för Focolares universitet Sophia, om utvecklingen av människans förståelse av Treenigheten. Nausikaa Haupt, Stockholm, som deltagit vid de sommar-kurser som lagt grunden för Sophia, (se även Enad Värld nr 6 2003) delger oss referatet som här är nedkortat.
Coda vill i denna summariska översikt av treenighetsteologins utveckling - som inte är en heltäckande översikt utan utgörs av nedslag i historien, i olika spiritualiteter och hos olika teologer - se den röda tråd som där kan skönjas. Coda tycker sig se en väg i mötet mellan Gud-Kärleken som förmedlar sig själv och mänskligheten som tar emot, och som alltmer omvandlas till hans avbild och efterliknelse. Augustinus och ”kärlekens väg” Den första person som Coda tar upp är Augustinus (534-430) som han menar är den första protagonisten i denna utveckling. I inledningen har Coda redan nämnt utvecklingen från uppenbarelsen i den korsfäste och uppståndne Jesus i Nya Testamentet, och kyrkans tro som uttrycks i konsilierna i Nicea I (325) och Konstantinopel I (381). Augustinus blir kristen efter de ekumeniska koncilierna som definierat treenighetsteologin, att inte bara Fadern är Gud, utan även Sonen, Jesus, är av samma väsen som Fadern, liksom den helige Ande. Augustinus känner sig manad att skriva De Trinitate, för att bättre lära känna denna Gud, den treenige Guden, för att kunna älska honom inte bara med hjärtat som tror men även med intellektet som ser. Den vision han talar om är inte en abstrakt kunskap; det är en kontemplation av Gud som föds och närs av gemenskapen med Honom. I Augustinus önskan, skriver Coda, återljuder ekot av önskan hos Gud-Kärleken själv att komma och bo i var och en av oss. Hur ska man då kunna känna den treenige Guden? Var ska man söka honom? Den väg Augustinus följer uttrycks i tre faser som även går in i varandra: regula fidei (trosregeln), intelligentia fidei (att förstå tron) och experientia fidei (att erfara den). Regula fidei är den säkra startpunkten; det är det som kyrkan tror och förmedlar, sanningen att Gud i sitt väsen är En och samtidigt tre – Fader, Son och helig Ande.  En sanning som förvandlar Det andra steget är intelleigentia fidei och handlar om, så långt det är möjligt, att låta intellektet upplysas och nästan förvandlas av denna sanning. Inte att vilja försöka förstå den och greppa den i det mänskliga förståndets begränsade förmåga, utan att ”rena sinnet”, så att sanningens ljus förvandlar det i sin klara avspegling av sig. Det är just här, i denna andra fas av intelleigentia fidei, som Augustinus gör en omvälvande upptäckt. De gamla filosoferna, framförallt Aristoteles, men även Gamla Testamentet (jfr 2 Mos 3:14), säger att Gud är Varat, han som Är, orörlig och evig. Men, anmärker Augustinus, Nya Testamentet talar om en Fader som är sig själv i relation till Sonen, som i sin tur är i relation till Fadern, medan den Helige Ande är gåvan mellan dem, och på så vis även han relation. Gud är alltså - och detta är upptäckten - inte bara Varat i sig och för sig (substans, med den grekisk-filosofiska terminologin), utan relation. Denna relation är alltså inte längre den svagaste av accidenserna (som Aristoteles säger), utan något essentiellt; just eftersom det uttrycker livet i Gud, en Gud som ärintelleigentia fidei tränger in i regula fideis betydelse som är sanning och liv. Men för Augustinus räcker inte intellektets intuition: han vill i någon mån ”röra vid” Gud. Härav kommer den tredje fasen av hans resa, experienza fidei. självutgivande. Det är så som  Platsen för mötet
Den fråga han försöker besvara är denna: Var är platsen (locus) där jag i tillvaron kan möta Treenigheten? Svaret hittar Augustinus i skriften, speciellt i Johannes första brev: ”Gud är kärleken, den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud förblir i honom” (1 Joh 4:16). I kärleken visar sig Gud. Genom att älska lär vi känna Gud. Augustinus vill nu vandra längs denna väg som han kallar via caritatis, kärlekens väg: ”Må ingen säga: jag vet inte vad kärlek är. Älska din broder, så kommer du att älska kärleken själv. Ja, du får större kännedom om kärleken som du älskar med, än om brodern som du älskar. Därför märker du mer av Gud än av din broder. Du märker av honom mer, eftersom han är mer närvarande, eftersom han finns inom dig, eftersom du kan vara mer viss om hans existens än om din broders. Omfamna kärleken som är Gud, och omfamna Gud med kärleken.” Tre parter i kärleken Augustinus fäster blicken på den kärlek som är Gud som lever i oss, när vi älskar, för att däri, med själens ögon, se Treenigheten som vi tror på och tillber i tron. Augustinus talar om att i kärleken är det alltid tre: den som älskar, den som är älskad och kärleken. Därefter vänder Augustinus sin uppmärksamhet mot själens inre, där han ser avtrycket av den treenige Guden i minnet, intellektet och i viljan. Han utvecklar denna lära som kommer att återges och vara uppskattad under århundradena, till den grad att man glömmer, eller i varje fall ställer i skuggan, hans andra intuition: den om den ömsesidiga kärleken som ”platsen” för närvaron och kunskapen om den treenige Guden.  På tröskeln till Mysteriet
Teologin om och erfarenheten av Treenigheten förblir under århundraden den som Augustinus förmedlade, åtminstone i Väst. En teologi, skriver Coda, som stannar på tröskeln till Mysteriet och en spiritualitet med fokus på det inre där Gud bor. Treenigheten är alltså känd som den som ger sig till känna i själens spegel: Ordets upplysning, Kristi återlösning - Ordet som blev kött -, Andens heliggörande. Fadern stannar i bakgrunden, i sitt outgrundliga mysterium. En mästare på kunskapen om Gud blir Diogenes Areopagiten, en anonym författare var skrifter samlats från slutet av 400- början av 500-talet. Hans böcker har influenser från neoplatonismen, enligt vilken Gud är den mystiska och outgrundliga källan till allt som är, och för att nå honom måste man förneka tanken och släcka ordet. Med början hos Diogenes blir mystiken synonym med den kulminerande och outsägliga erfarenheten av Gud, och som bevaras i tystnaden och därmed inte kan förmedlas. Spiritualiteter som berikar Trots Diogenes auktoritet under medeltiden, skriver Coda, fortsätter utvecklingen framåt. Bland annat är det två stora och innovativa spiritualiteter berikar den kristna medeltiden, den dominikanska och den fransiskanska. Thomas av Aquino (1224/1225-1274), dominikan, utvecklar Augustinus lära grundligt. Man kan säga, menar Coda, att kyrkofadern återupptar temat om intelligentia fidei där Augustinus lämnade det, och tränger med det in i den treenige Gudens mysterium. Han beskriver på ett mästerligt sätt Guds liv och visar hur Fadern genererar Ordet, vari han känner igen Sig och det skapade; och hur Fadern och Sonen älskar varandra ömsesidigt och älskar det skapade, i det att de ”andas” den helige Ande. Inte bara Guds inre liv utan även relationen mellan Gud och skapelsen förstås i ett trinitariskt perspektiv. Dessutom, när Thomas återupptar Augustinus intuition om relationen, kommer han också fram till att i de gudomliga Personerna sammanfaller varat-i-sig (substansen) och relationen. Fadern, Sonen och den helige Ande existerar i det att de var och en är relation till varandra. Ett med den korsfäste  Coda kommer nu in på en teologi och spiritualitet där korsets - och den korsfästes - roll börjar bli mer tydlig. Denna tanke kommer fram genom Franciskus av Assisi (1182-1226) spiritualitet och dess betydelse för kännedomen om Treenigheten. Franciskus, som efter stigmatiseringen lever i Gud eftersom han är ett med den korsfäste Kristus, lever samtidigt intensivt i världen: genom att älska, älska alla och alltid. Kärleken, genom den Korsfäste, har fört honom till Fadern. Fadern, som gjort honom till en annan Jesus, en son i Sonen, ger honom nya ögon och ett nytt hjärta för att i allt skapat känna igen ”bröder” och ”systrar”.
Korsets betydelse Genklangen från denna exceptionella erfarenhet och medvetenheten om dess nyhet och dess andliga, teologiska och kulturella betydelse är mycket levande, speciellt i början av den franciskanska rörelsen. Detta finner uttryck speciellt hos Bonaventura av Bagnoregio (1217-1274). I hans Itinerarum mentis in Deum beskriver han hur själen lyfts upp till Gud genom en rad etapper, där man ser drag från den tidigare traditionen, speciellt från Diogenes. Men nyckelpunkten är nu klar: ”Ingen kan komma in i Gud utom genom den Korsfäste. Låt oss alltså dö, och gå in i dunklet, låta tystnaden råda över brådska och onda böjelser, låt oss förflytta oss med den korsfäste Kristus från denna värld till Fadern, tills han visat oss Fadern, och vi kan säga med Filippus: det räcker för oss.” Den helige Franciskus, skriver Coda, är såvitt vi vet den förste att ta emot stigmata. Det kan ses som en vändpunkt: den Korsfäste är från och med nu inskriven i den kristna erfarenhetens och intellektets historia om den treenige Guden. Efter Franciskus kan man följa närvaron av tanken på den Korsfäste som en väg till kunskapen om Gud, även om det är i olika former, i tre stora linjer som går genom moderniteten ända till vår tid: den filosofiska (från Mäster Eckhart till Hegel, Schelling och Heidegger), den teologiska (från Luther till 1900-talets stora teologer: K. Barth, S. Bulgakov, H.U. von Balthasar) och mystiken. Levande i själen I mystikens område befinner vi oss i den omvälvande och omvandlande erfarenheten av den korsfäste Jesus som en väg till en levd gemenskap med den treenige Guden, säger Coda. Han stannar upp vid den karmelitanska mystiken hos Teresa av Avila (1515-1582) och Johannes av Korset (1542-1591), som förmedlar en dittills okänd erfarenhet av den treenige Guden. Båda understryker att den väg som leder till Gud är utplånandet av sig själv, i enhet med den korsfäste Kristus genom dopet, tron och eukaristin. Vi återfinner här, skriver Coda, Augustinus undervisning, men nu med något mer: medan han”såg” Treenigheten genom dess avspegling i själen, begrundas nu Treenigheten levande i själen, och på så sätt deltar själen i det trinitariska livet. För övrigt, frågar Coda, om läran hos Karmels kyrkofäder på något sätt är uppfyllandet av Augustinus intuition om det inre som Treenighetens boning, om deras erfarenhet bekräftar Kyrkans regula fidei och intelligentia fidei som den utvecklats från Augustinus till Thomas av Aquino - hur är det då med Augustinus andra intuition, den om den ömsesidiga kärleken som ”platsen” där man påbörjar färden mot kontemplationen av Treenigheten? Behov av något mer Augustinus intuition, fortsäter Coda, och denna anmärkningsvärda väg av tro och kärlek tycks efterfråga ytterligare ett steg framåt, en ny förståelse av uppenbarelsen av den Treenige Guden i Jesus. Marken har blivit väl förberedd under 1900-talet genom återupptäckten av betydelsen av Guds Ord och av kyrkan som gemenskap, behovet att komma över en individualistisk människosyn till förmån för en person- och dialogcentrerad, den tragiska erfarenheten av Guds natt, framförallt genom andra världskriget, med insikten att i denna natt gömmer sig de Korsfästes ansikte (Teresa av Lisieux, Dietrich Bonhoeffer, Simone Weil, Edith Stein och många andra). Coda kommer här i på den enhetens spiritualitet som givits Chiara Lubich. Han skriver om en fascinerande ”resa” i kontemplationen, som är delaktighet i den Treenige Gudens liv, och genom denna, även skapelsen. Coda tar upp några viktiga punkter på denna väg:  - En pakt om ömsesidig kärlek och enhet mellan Chiara och Igino Giordani, medgrundare till Focolarerörelsen, kom att ge upphov till en gemensam erfarenhet av Treenigheten.
Denna erfarenhet, skriver Coda, kan vi anta vara förverkligandet av den upptäckt Augustinus gjorde, nämligen att ”platsen” (locus) där Gud ger sig till känna är den ömsesidiga kärleken, här uttryckt i enheten genom Eukaristin. - Vägen till Fadern är den övergivne Jesus, som den kristne lever i att av kärlek vara intet i sig själv, inte bara i relation med Fadern utan även i relation med sina medmänniskor. - Den Treenige Guden har sin boning inte bara i oss, utan bland oss, och sätter genom våra relationer av kärlek Sin prägel på historien och skapelsen. - Slutligen, då man befinner sig på denna ”plats”, blir det möjligt att ha ”Kristi tankesätt” (jfr. 1 Kor 2:16), en ny intelligentia fidei, och att på ett nytt sätt lära känna Gud själv och hans skapelse, en kännedom som kommer från och finns i den Treenige Guden. Treenighetens liv ibland människorna Men, skriver Coda, snarare än att ta slut kunde denna redogörelse börja här, och han citerar sedan tre stycken från Chiara Lubich, som visar denna nya etapp som tycks kasta ljus över den väg som man hittills tillryggalagt. Den första syftar på Treenighetens liv levt bland oss, i Jesus, till avbild för och i gemenskap med Treenigheten: ”Kyrkans lära är som ett blomstrande träd som utvecklats under århundraden. Vår karisma ger den en ny blomstring: som om den överhöljer trädets krona med en mantel av nya blommor. Det tycks som om hela trädet strävar mot denna blomning, finns till för den... Gud som är i mig, som har format min själ, och som Treenig (med helgonen och änglarna) vilar i själen, finns också i mina medmänniskors hjärtan. Det är inte logiskt att jag älskar Honom enbart i mig. Gjorde jag det, skulle min kärlek i sig ha kvar något egoistiskt: jag skulle älska Gud i mig och inte Gud i Gud, emedan detta är det fullkomliga: Gud i Gud (som är Enhet och Treenighet). Alltså är min cell - som de själar som står Gud nära skulle säga; vi skulle säga min Himmel - i mig och såsom i mig i medmänniskornas själ. Och så som jag älskar Honom i mig, genom att samla mig i mitt inre när jag är ensam, så älskar jag Honom i min nästa när hon är bredvid mig. Då kommer jag inte älska tystnaden utan ordet (uttryckt eller tyst), kommunikationen mellan Gud i mig och Gud i nästan. Och om de två Himlarna möts finns där en enda Treenighet där de två är som Fader och Son och mellan dem finns den helige Ande…
Men man måste förlora Gud i sig själv för Gud i sin nästa. Och det gör bara den som känner och älskar den övergivne Jesus.”
Den övergivne Jesus Det andra textstycket Coda citerar handlar om den övergivne Jesus. Chiaras Korsfäste är densamme som hos Franciskus och Johannes av Korset, men som uppenbarar sig i sitt inre ”treeniga” sår, där kärleksrelationen med Fadern och - vilket är nytt - med bröderna, förverkligas: 
”Johannes av Korset kom så långt han kunde: han nådde fram till att ställa sin själ till Guds förfogande så att Han skulle kunna fylla den. Genom sin mörka natt var han den negativa pol som förenad med Gud - den positiva polen - låter Ljuset i sig skina och stråla fram.
Vi är istället negativ och positiv pol bland bröder… Deras kontakt ger Jesu Ljus bland dem och därmed i båda. Vi bär verkligen ut Guds rike på jorden. Gud är bland oss och genom oss går denna ström av kärlek (som är den trinitariska Kärlekens ström) genom världen i alla delar av den Mystiska Kroppen, och lyser upp allt.”
Den sista texten av Chiara Lubich som Coda citerar rör slutligen intelligentia fidei: i ljuset av och i den övergivne Jesus öppnas en djup och ursprunglig förståelse av vad det betyder att Gud är Kärlek och att de tre gudomliga personerna, med Thomas av Aquinos uttryck, är ”substansiella relationer” : 
”Fadern föder Sonen av kärlek: genom att så att säga helt och hållet gå ut ur sig själv, gör han sig på sätt och vis till ”icke vara” av kärlek; men det är just så som han är Fader. Sonen, å sin sida, som ett eko av Fadern, kommer av kärlek tillbaka till Fadern, och gör sig också på sätt och vis till ”icke vara” av kärlek, och är just därför Son; den helige Ande, som är den ömsesidiga kärleken mellan Fadern och Sonen, deras enhetsband, gör sig även han på något sätt till ”icke vara” av kärlek, detta icke vara, denna ”tomhet av kärlek”, där Fadern och Sonen möts och är ett; men just därför är han helig Ande. Om vi tänker på Sonen i Fadern, måste vi alltså förstå honom som intet (intet av kärlek) för att kunna förstå Gud som En. Och om vi tänker på Fadern i Sonen, måste vi förstå Fadern som intet (intet av kärlek) för att kunna förstå Gud som En. Tre är personerna i den heliga Treenigheten, men de är också En eftersom kärleken inte är och är på samma gång. Fadern är distinkt från Sonen och Anden, även om han inom sig rymmer Son och Ande. Samma sak även för Anden, som inom sig rymmer både Fader och Son, och för Sonen som inom sig rymmer Fader och helig Ande.
I relationerna mellan de gudomliga Personerna är var och en fullständigt, eftersom de är Kärlek, eftersom de inte är; eftersom de periokoretiskt är i de andra, i evigt utgivande. I det ljus över Treenigheten som den övergivne Jesus ger, är det som om Gud, som är Varat, uppenbarar (om man kan säga så) att han inom sig har icke-varat som är att ge sig själv helt. Inte det icke-vara som förnekar Varat, utan det icke-vara som uppenbarar Varat som Kärlek.
Detta är dynamiken i det intertrinitariska livet, som kommer till uttryck i villkorslöst ömsesidigt utgivande av sig själv, att ömsesidigt göra sig till intet av kärlek, fullständig och evig gemenskap.”
NH |
Enad Värld 
Vi återger här delar av ett tal av Chiara Lubich vid invigningen av sommarskolan ISC (Istituto superiore di Cultura) 15.8.2001 1
Jag har studerat juridik och efter min examen öppnade jag tillsammans med en kollega en juristbyrå. För sex år sedan engagerade jag mig dessutom politiskt. Det var kärleken till mitt folk, särskilt de mest utsatta, som låg bakom det beslutet. För att göra något för dem började jag arbeta som volontär i ett politiskt parti. 
