Att förlåta pappa

När jag var tolv år separerade mina föräldrar. Det var väldigt svårt för mig. Det värsta var att inte kunna förlåta min pappa, som hade lämnat oss för att bilda en ny familj.

I början vägrade jag att tala med honom när han ringde. Men Jesu uppmaning att älska våra fiender lämnade mig ingen ro, och jag bad Honom hjälpa mig att ta det steget.
När Han var på korset kände Han sig övergiven av Fadern, men fortsatte i alla fall att älska. Inom mig visste jag att det var det jag också behövde göra. Andra ungdomar som delar min tro var ett stort stöd för mig i den här situationen.

Fars Dag närmade sig, och i slöjd- och bildlektionerna såg jag hur mina klasskompisar gjorde presenter åt sina pappor. Här fanns en chans att visa min pappa att jag hade förlåtit honom.
När han fick min present, blev han rörd. Han sa mig att vi barn var det viktigaste som fanns för honom. Från den stunden var hade något mellan oss förändrats, det var som om en låst dörr hade öppnats i mitt hjärta.

En gång när vi talade med varandra på telefon berättade han för mig att han kände sig ensam. Jag berättade för honom om hur jag hade upptäckt att Gud finns och att Han älskar var och en av oss oändligt. Innan vi la på, sa han att han ville träffa mig för att prata vidare om det.

Det är inte enkelt att ha det så här i familjen. Jag har förstått att alla kan göra fel, men att vi alla kan börja om på nytt.

 Heloisa (Brasilien)