Ord at leva maj 2010

”Den som älskar mig skall bli älskad av min fader,
och jag skall älska honom och visa mig för honom”
(Joh.14:21)

Kärleken står i centrum i Jesu avskedstal: Faderns kärlek till Sonen och människans kärlek till Jesus som uttrycks i att hålla hans bud. De som lyssnade till Jesus kunde i hans ord lätt känna igen ett eko från Vishetens bok: ”Att älska henne [Visheten] är att följa hennes lagar”, och ”Hon är lätt att se för dem som älskar henne.”

Inledningen till den gammaltestamentliga boken beskriver att Herren ska visa sig för dem som tror på honom.
Innebörden i denna månads ord är att de som älskar Sonen är älskade av både Fadern och Sonen, som uppenbarar sig för dem.

”Den som älskar mig skall bli älskad av min fader,
och jag skall älska honom och visa mig för honom”

Men Jesus ger sig till känna bara för dem som älskar.
Det är otänkbart att en kristen inte skulle ha denna dynamik, denna kärlekens drivkraft i sitt hjärta. En klocka som inte har laddning i batteriet, eller ”laddas” genom att dras upp, går inte. Den fungerar inte som klocka.

På samma sätt är en kristen som inte ständigt söker att älska, inte en fungerande kristen. Och detta därför att alla Guds bud kan summeras i ett enda: kärleken till Gud och kärleken till vår medmänniska, i vilken vi igenkänner och älskar Jesus.
Kärlek är inte bara känslosamhet; den måste uttryckas konkret, i tjänst för våra syskon, särskilt dem som står oss nära. Den börjar i det lilla, i den mest oansenliga tjänsten.
Charles de Foucauld sade: ”När du älskar någon så är du egentligen i den människan genom kärlek, du lever i henne genom kärlek, du lever inte längre i dig själv, du är frigjord från dig själv, utanför dig själv.”

När vi älskar vinner Jesu ljus ingång i våra själar i enlighet med hans löfte: ”Den som älskar mig... jag skall... visa mig för honom.”
Kärleken är ljusets källa: genom att älska förstår vi mer av Gud som är Kärlek. Och när vi känner Gud närmare växer vår kärlek ännu mer och relationen till vår nästa fördjupas.

”Den som älskar mig skall bli älskad av min fader,
och jag skall älska honom och visa mig för honom”

Detta ljus, denna kärlekens kännedom om Gud, är ett sigill, en bekräftelse på sann kärlek. Och vi kan erfara det på olika sätt eftersom samma ljus bildar en särskild färg eller nyans i var och en av oss.
Men det har också gemensamma drag: det hjälper oss att förstå Guds vilja, det ger oss frid, klarhet och en ständigt ny förståelse av Guds Ord.
Det är ett varmt ljus som uppmuntrar oss att vandra längs livets väg med allt större tillförsikt och beslutsamhet.

När livets skuggor tycks göra vår väg osäker, när vi till och med känner att det är alltför mörkt för att gå vidare, då påminner oss dessa ord ur evangeliet om att ljuset kommer genom att älska, och att en handling av konkret kärlek, till och med den allra minsta (en bön, ett leende, ett ord), kommer att ge oss tillräckligt med ljus för att kunna gå vidare.
Det är som en cykellampa som drivs med dynamo. Om du slutar trampa befinner du dig i mörker, men om du börjar trampa igen kommer dynamon att ge dig det ljus du behöver för att se vägen.

Vi kan tillämpa detta på vårt liv: vi behöver bara sätta kärleken i rörelse igen, sann kärlek, som ger utan att förvänta någonting tillbaka, för att vår tro och vårt hopp ska tändas på nytt.

Chiara Lubich (1999)