Ord att leva juni 2010 

”Den som finner sitt liv skall mista det,
och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det”
(Matt 10:39)

När man läser detta Jesu ord framträder två alternativa livsstilar för människan: Å ena sidan det jordiska livet, det liv som människan bygger upp åt sig här i världen, och å andra sidan det himmelska liv som Gud har givit henne genom Jesus, ett liv som inte slutar med döden och som ingen kan ta ifrån henne.

Vi kan därför välja mellan två attityder i tillvaron: Vi kan antingen binda oss vid det jordiska livet och betrakta det som det enda goda. Den attityden leder till att vi börjar tänka främst på oss själva, på våra angelägenheter, på det jordiska. Därigenom sluter vi in oss i vårt eget skal av självhävdelse, och till sist kommer vi oundvikligen att möta enbart döden.

Om vi å andra sidan väljer att tro på att Gud har givit oss en mycket djupare och sannare existens, får vi modet att leva på ett sätt som förtjänar denna gåva, beredda att även offra vårt jordiska liv för att vinna det eviga.

När Jesus sade dessa ord tänkte han på martyriet. Precis som alla kristna borde vi vara redo att följa Mästaren och förbli trogna evangeliet, villiga att förlora vårt liv, att dö – om nödvändigt – även en våldsam död, och, med Guds nåd, vinna det sanna livet.
Jesus var den förste som ”miste sitt liv” och han återvann det förhärligat. Han varnade oss för att vara rädda för dem ”som kan döda kroppen men inte kan döda själen” (Matt 10:28).  Idag säger han till oss:

”Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det”

Om du läser evangeliet omsorgsfullt ser du att Jesus återkommer till den här tanken sex gånger. Det visar hur viktig den är och hur mycket Jesus anser den värd att beakta. Men för Jesus är uppmaningen att förlora det egna livet inte bara en inbjudan till martyrium. Det är en grundläggande lag i det kristna livet.

Vi måste vara beredda att avstå ifrån att göra oss själva till vårt livsideal, att ta avstånd ifrån vårt själviska oberoende. Om vi vill vara sanna kristna måste vi sätta Kristus i centrum av vårt liv.

Vad vill Kristus ha av oss? Kärlek till nästan. Om vi gör detta till vårt livsprogram har vi i sanning förlorat oss själva och vunnit Livet. Och att inte leva för sig själv är sannerligen inte, som några kan tro, en passiv verklighetsfrånvänd attityd.
Den kristnes engagemang är alltid mycket stort och hans ansvarskänsla är total.

Vi kan genom att ge oss själva, genom att leva kärleken konkret, redan här på jorden uppleva att det gudomliga livet växer i oss. När vi har tillbringat vår dag i tjänst för nästan, när vi har kunnat omvandla det dagliga arbetet, även om det är monotont och trist, till en gest av kärlek, då kommer vi att uppleva glädjen av allt större självförverkligande.

Genom att följa Jesu bud, vilka alla är inriktade på kärlek, kommer vi efter detta korta liv att även vinna det eviga.
Låt oss komma ihåg vad som blir Jesu dom på den yttersta dagen. Han kommer att säga till dem på sin högra sida: ”Kom, ni som har fått min faders välsignelse… Jag var hungrig och ni gav mig att äta… Jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder.”(Matt 25:34)

För att göra oss delaktiga av ett liv som inte förgår, kommer han bara att se på en sak: om vi har älskat vår nästa, och allt som vi har gjort kommer han att uppfatta som om det var riktat mot honom.

Hur skall vi då leva detta Ord? Hur bör vi redan nu mista vårt liv för att vinna det?
Genom att förebereda oss för den stora och avgörande prövningsdag som vi fötts till. Låt oss se oss omkring och fylla vår dag med kärleksgärningar. Kristus visar sig för oss i våra barn, vår make eller maka, i våra arbetskamrater, partikamrater, vänner och så vidare.

Låt oss göra gott mot alla. Och låt oss inte glömma dem som vi lär känna varje dag i dagstidningarna eller genom vänner eller genom TV... Låt oss göra något för alla, efter vår förmåga. När vi verkar ha uttömt alla medel, kan vi fortfarande be för dem. Kärleken är det som räknas.

Chiara Lubich (1999)