Ett liv för enheten

"Före allt annat måste vi fästa blicken på den ende Fadern till många barn. Därefter se på alla männi­skor som barn till denne ende Fader. Med tanken och med hjär­tat ska vi alltid söka överskrida varje gräns som satts upp av det mänskliga livet och sedan ständigt och beslutsamt sträva efter det universella syskonskapet i en Fader: Gud." "Jesus, vår förebild, lärde oss endast två ting, vilka egentligen är ett: att vara barn till en ende Fader och att vara syskon oss emellan." Chiara Lubich

Jag satt på journalistläktaren i Europaparlamentet i Strassburg när Chiara Lubich mottog Europarådets pris för mänskliga rättigheter i september 1998. I sitt tacktal visade hon på hur människorätten har sitt ursprung i syskonskapet, och sin förebild i den kärlek som finns i den treenige Guden.  När hon talade om korset som mått för kärleken och om hur Jesus för oss gått igenom övergivenheten, förändrades hennes tonfall. En tanke slog mig: ”Denna kvinna är 78 år och fortfarande förälskad, och hon kan inte låta bli att berätta om sitt livs kärlek.” 

Kanske är det så man kan sammanfatta Chiara Lubichs liv: En ung kvinna blir gripen av Guds kärlek som hon vill besvara med hela sin kraft. Därur kommer hennes öppenhet mot alla människor och hennes strävan efter enhet. Det var med upptäckten av Guds kärlek och hans Ord som allt började, det är med den upptäck­ten vi ska vandra vidare.

Joachim Schwind

Så började det

Chiara Lubich föddes 1920, som den andra i en syskonskara på fyra i en arbetarfamilj i Trento i norra Italien. Fadern var icke-troende socialist, modern djupt troende katolik. Från dem fick hon tidigt ett levande engagemang för social rättvisa och en djup tro.
Chiara utbildade sig till grundskolelärare och började arbeta på en skola. Hon hade velat läsa filosofi på universitetet, men på grund av familjens knappa ekonomi fick hon avstå.
När hon var 18 år gjorde hon en resa som kom att bli avgörande, till den italienska vallfartsorten Loreto. I det lilla kapellet, som enligt legenden härbärgerar murarna till den heliga familjens hus i Nasaret, kunde Chiara föreställa sig Jesu, Marias och Josefs liv.
Alla tre gudsvigda människor - Jesus var Gud själv - men samtidigt, utåt sett, en helt vanlig familj. Ett vardagligt liv med Jesus mitt ibland dem, bokstavligen.
Chiara blev djupt berörd, och förstod att hon funnit sin livsväg, även om hon ännu inte visste hur den skulle komma att förverkligas.

Fyra år senare upplever Chiara ett direkt tilltal från Gud: ”Ge dig helt och hållet till mig.” Den 7 december 1943 viger Chiara sig till Gud för hela sitt liv. Även om detta datum nu räknas som Focolarerörel­sens grundande, tänkte hon då inte det minsta på att grunda något.
Hennes glädje smittade av sig, och snart ville flera av hennes vänner följa samma väg. Andra världskriget härjade och deras stad utsattes för våldsamma bombanfall. När flyglarmen gick brukade de unga flickorna mötas i skyddsrummen. Där läste de tillsammans i Nya testamentet och sökte omsätta dess ord i handling. De återupptäckte Gud som kärlek, det enda idealet som ingen bomb kan förstöra. Honom valde de till sitt livs ideal. 

Ett bibelord som grep dem starkt var Jesu bön strax före sin död: “Att de alla skall bli ett” (Joh 17:21). Chiara skrev senare: ”Vi kände en inre visshet: för dessa ord hade vi fötts till världen, för att medverka till att enheten ska förverkligas i världen.”

En dag frågade en präst dem om de visste när Jesus hade lidit mest under sitt liv. ”I Getsemane” svarade de. Men prästen menade att det var när han på korset ropade ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” (Matt 27:46). Från den dagen var den övergivne Jesus deras första kärlek.

Då deras föräldrar på grund av kriget flydde staden, fick den lilla gruppen tillgång till en lägenhet. Så föddes det första focolaret. Långt senare förstod de att Chiaras intuition i Loreto om den heliga familjens liv i Nasaret började förverkligas: en ”familj” av människor som lever tillsammans med Jesus i deras mitt. Det är focolaret, eldhärden, där kärlekens eld brinner. 

Deras kärlek gällde alla människor de mötte. ”Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.” (Matt 25:40) De besökte ensamma, tröstade dem som sörjde, delade med sig av vad de hade och upplevde på ett mycket konkret sätt hur Jesu ord besannades: ”Ge, så skall ni få” (Luk 6:38).

Knappt sex år efter rörelsens början, sommaren 1949, upplevde de en mycket speciell period under sin semester i Dolomiterna. Chiara berättar själv: ”Genom en speciell nådegåva fick vi uppleva vad det betyder att vara en levande cell i Kristi kropp. Det betyder att vara Jesus, och därför i Faderns inre... Vi hade intrycket att Gud ville låta oss förstå något av sina planer med vår rörelse. Vi förstod också många av trons sanningar på ett djupare sätt...” Denna period lät dem erfara en så stark gemenskap med Gud att de hade känslan av att vara som i himlen.

Den lilla gruppen ungdomar växte snabbt och väckte uppmärksamhet runt omkring sig. För att pröva om detta nya kom från Gud började Katolska kyrkan, som brukligt är, att granska den. 
Denna granskning kom att vara nästan 15 år, och utgjorde en svår period för Chiara Lubich och hennes vänner. Ändå litade de helt och fullt på att Kyrkan och biskoparna var ledda av den helige Ande. ”Den som lyssnar till er, han lyssnar till mig” (Luk 10:16) hade Jesus sagt till apostlarna, och det gällde även deras efterträdare biskoparna. 
Chiara var därför beredd att upplösa rörelsen om hon skulle få direktiv om det. Denna beredskap att alltid lyssna till och lita på Kyrkans ord har alltid varit vägledande för Focolarerörelsen. 
Det efterlängtande kyrkliga godkännandet kom sedan den 23 mars 1962.  Rörelsen fick det officiella namnet Marias verk, men har alltid också kallats för Focolarerörelsen.

Under senare år har Chiara mottagit många utmärkelser och även varit nominerad till Nobels fredspris. Men allt sådant såg hon som sekundärt, det väsentliga för Chiara var kärleken till Gud och medmänniskan, vilket alltid präglat hennes liv och fortsatte att göra det intill hennes död den 14 mars i år (1).

Michele Zanzucchi

¹  (2008)

Chiara Lubich har gått hem till Fadern

I en fridfull atmosfär av bön och rörelse avslutade Chiara Lubich, Focolarerörelsens grundare den 14 mars 2008 sitt liv här på jorden, i sitt hem i Rocca di Papa utanför Rom. Hon hade varit sjuk en längre tid och vårdats på Gemelli-sjukhuset i Rom de sista veckorna.
Focolarerörelsen känner sorg men även djup tacksamhet för den stora gåva Gud givit genom hennes liv. Samtidigt strömmar det från hela världen uttryck för deltagande och tacksamhet från religiösa och politiska ledare, från otaliga vanliga människor och framförallt från många ur 'hennes' folk. I Sverige har bl a Stockholms katolske stifts biskop Anders Arborelius, förre ärkebiskopen Gunnar Weman och grekisk-ortoxe Metropoliten Paulos Menevichoglou uttryckt sitt djupa deltagande, liksom många vänner till rörelsen från alla kyrkor.

Påven Benedikt XVI talade i sitt budskap till Focolarerörelsen efter Chiara Lubichs bortgång om hennes ”ständiga arbete för Kyrkans enhet, för den ekumeniska dialogen och för syskonskapet mellan alla folk”.
”Jag vill tacka Gud", fortsatte påven, "för den tjänst som Chiara gjorde åt Kyrkan, på ett tystlåtet men djuptgripande sätt, alltid i samklang med Kyrkans läroämbete. ... Om man ser till de initiativ hon givit liv till, skulle man tom kunna säga att hon nästan hade en profetisk förmåga att i förväg intuitivt förstå (påvarnas tankar) och förverkliga dem.”  

Kyrkornas världsråds generalsekreterare Rev. Dr Samuel Kobia:
”I det att hon fokuserade på enhetens spiritualitet hade Chiara Lubich ett stort inflytande på den ekumeniska rörelsen och bidrog på ett avgörande sätt till att bygga upp livskraftiga relationer mellan kyrkor från olika traditioner. ...
Vår kärlek till Chiara och oändliga tacksamhet för den Guds gåva hon varit för den ekumeniska rörelsen kommer att fortsätta att motivera och inspirera oss i vårt arbete för Kyrkans synliga enhet.”

Broder Alois från Taizé vid Chiaras kista: "Vi i Taizé tackar Gud för Chiaras liv. Det är ett ljus för oss. Och detta ljus förblir ibland oss."

Andrea Riccardi, Sankt Egidio-rörelsens grundare:
"Jag har alltid känt en djup broderlig och moderlig vänskap från Chiara. Hon har älskat sina focolarini, men hon har också älskat alla andra. Hon tillhör inte bara Focolarerörelsen, hon tillhör också Sankt Egidiorörelsen..., hon tillhör hela världen för hon tillhörde Jesus.
Nu är det hennes tystnad som talar. Chiara var fåordig, hennes tystnad talade, hon lyssnade, men det hon sade var väsentligt. En gång i ett förtroligt samtal frågade jag henne ”Men Chiara, hur ska det gå sen? Vi är ju gamla…” Och hon sa med sin skämtsamma ton ”Ingen fara, vi har redan talat så mycket!”
Nu fortsätter hon att tala till oss, det är vi som måste bli bättre på att lyssna på henne, genom att leva med Jesus mitt ibland oss... .

Luce Ardente, “Brinnande ljuset”, thailändsk buddistmunk:
Med oändligt stor kärlek hälsar jag mamma Chiara.
Förut var vi i mörkret, vi ägde inte kunskapen. Du gav oss ljuset.
Du tillhör inte bara de kristna, du tillhör buddisterna och även muslimerna.
Där kärlek finns är även du mamma. Du är verkligen världens mamma.
Från och med nu är du i Guds rike, i Gud, där det inte finns någon smärta.