Fokolarekurs 2019

 

chiara-160x122.jpg

Ord att leva
november 2019

“Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter”

(Rom 12:15)

Läs mer...

     Oväntat besök 

En gång när jag kände mig litet "nere'', det var visst på    60-talet, tog min Mamma mig med på ett möte i Frälsningsarmén. Dar var en frälsnings-soldat sam berättade om hur det gick den gången nar han hade problem och längtade efter art få tala om dem med Jesus och utgjuta sitt hjärta. Da hade han ställt fram en stol och bad att Jesus skulle komma in i hennes hem, sätta sig på stolen och tala med henne. Och vad hände då? Jag vet inte vad som egentligen hände, han förklarade det inte så noga, utan sade bara att nar han såg upp "då satt han där".

När jag kom hem från mötet tänkte jag att det var en fin idé och gjorde på samma sätt som frälsningssoldaten: ställde fram en stol for Jesus. Men allt förblev som förr. Rummet var tomt, ingen syntes till, tystnaden lade sig. Och jag tänkte som så att så är det bara, längre kommer jag inte på den vägen.

Så gick dct flera år. Det var den tid då man i Danmark sjunger "Det kimer nu til julefest, det kimer for dcn höje gäst..." som man också varje ar får höra i Olaus Petri kyrka i Helsingfors under danska julmässan där. Jag satt hemma ensam denna ruskiga novemberkväll och vek, enligt var familjs traditioner, papper sstjärnor till julgranen.

Då ringde det på dörren och jag gick och öppnade. Där ute stod en gammal man som gick på kryckor. Han ville ha pengar men jag ger av princip inga pengar till tiggare. Jag bad honom i varje händelse att stiga in och äta några smörgåsar.

Han stapplade in och jag visade in honom i vårt lilla rum bakom köket. Han satte sig ned och när han fick smörgåsarna åt han med god aptit. Han fick ett glas mjölk att dricka for jag min opraktiska dumbom fattade inte att när det är kallt ute skall man bjuda på hett kaffe.

Vi samtalade om allt möjligt. Bl.a. talade han om att han i sitt liv hade varit både ärlig och duktig, men - svag och medgörlig. Han hade bedrivit ett slags affärsverksamhet och hade haft det rätt så bra ekonomiskt ställt. Han hade da frikostigt gett pengar och lånat till vänner och bekanta sam var i svårigheter och i nod. Men sist och slutligen hade han förlorat allt. Så är det tydligen, tänkte jag, att det går illa for människor som är alltför snälla och inte kan "sta på sig''. Jag lärde mig nu att "gubbar" på gatan inte alltid är f.d. brottslingar utan kan vara sådana som inte stått ut "i livets strid".

Jag frågade honom sedan vad det var med hans ben och om han hade visat upp dem för läkare? "Det ar kallbrand", sade han. "Jag går inte till läkare för han kapar av dem". "Leve friheten", tänkte han väl, så länge han kunde släpa sig fram.

Vi talade också om andra saker. Han frågade mig om jag gjorde stjärnor for någon julbasar. Skamsen svarade jag att det bara var för den egna familjen. Men jag lärde mig något av hans ord: inte tänka bara på sina egna i "juletid''. Efter det bar jag gjort stjärnor till julbasarer.

Så kom Mamma hem till sist. Hon ville inte se "gubben" i vart hem sa han jämkade e sig i väg och återtog sin ensamma vandring runt i stan i regn och blast. Vad månne det blev av honom? Jag fick aldrig veta det. Men jag hade lärt mig något av honom.

Långt senare föll det mig in en sak: Jag hade, utan att tanka på det, bjudit honom in i samma rum på samma sida av rummet och tydligen att sitta på samma stol som jag i tiderna hade bett Jesus sitta på.

Nog skall det råka, som man säger. En tillfällighet?

 

Elisabeth Morand (Hclsingfors)

 

 

Copyright © 2015 Focolarerörelsen i Sverige - All Rights Reserved.